Sitter här med ett blankt papper. Jag har ingen större lust att gå och lägga mig. Vill inte somna och sova nån timme för att sen vara vaken halva natten. :S Så jag försöker att hålla mig uppe en stund till fast jag är så trött. Ibland kan sängen vara ens bästa vän men ibland kan den vara ens värsta ovän med. Hade en sån period i vintras när jag inte ville gå och sova fast ögonen höll på att trilla ur skallen på mig av trötthet.

 

Jag känner hur skrivklådan börjar dra i mig igen. Och jag har ju börjat på bok 2 om Markus. Jag har tagit fram den några gånger, senast för en stund sen och velat skriva. Men det kommer inget. Det är inte dags än tydligen. Jag skulle nog bara börja för att veta att det kommer en fortsättning. Men det är någon/något som lockar mig att forma bokstäver till ord. Men som sagt, det kommer inget.

 

Provade i alla fall den nya medicinen idag och det verkar som att kroppen accepterar den. Men inte hjälpte den helt heller. Men Dr så att jag skulle prova med en tablett för att se om jag tålde den och kunde öka till två om så behövdes. Får se hur jag gör. Börjar känna mig som ett levande apotek. Men jag har inte så stort val egentligen om jag vill ha nån form av lindring.

 

Idag har jag varit väldigt rastlös i alla fall. Började på förmiddagen att tvätta av all den vita färgen på altanen. Och jäkla vad rent det blev. Men har inte gjort färdigt. Kroppen sa ifrån. Det är jobbigt när det mentala och det fysiska inte vill samarbeta. Kanske fortsätter i morgon. Imme är ledig så vi kan hjälpas åt. Men först ska vi ha Elin hos oss en stund på förmiddagen. Och så lär vi väl iväg och helghandla lite. Vardagliga saker som får dagarna att passera utan att man märker det.

 

Men måste säga att efter mitt förra inlägg så har det nu lagt sig ett lugn inom mig. Känner att jag fått ur mig tankar som setat därinne och bara snurrat runt och ställt till en massa onödigt tankebabbel. Tänk vad lite kan gör mycket. Att få ur sig det som finns därinne på ett eller annat sätt är nyttigt och borde göras oftare. För alla människor. Sen om jag blev förstådd eller inte det vet jag inte. Men summan av hela det inlägget är att vi alla behöver möta människor där dom står på deras nivå och på deras villkor. Även om det inte stämmer överens med vad jag tycker. Att komma med råd är en annan sak. Men att säga och göra saker utan att tänka på vad konsekvensen blir för den som tar emot det är viktigt. Visst kan det komma grodor ur allas munnar. Även min. Ingen är perfekt. Men man kanske behöver stanna upp en stund innan man agerar med ord och handling och tänka efter.

 

Att leva tillsammans eller bredvid någon som har en kronisk sjukdom är inte nå lättare än att vara den som har en kronisk sjukdom. Därför är det viktigt att kommunikationen fungerar. Det är lika viktigt för mig att få veta hur min sjukdom påverkar dig som det är för dig att veta hur min sjukdom påverkar mig. Så ärlighet är grundpelaren i en relation och ännu viktigare i en relation där det finns hinder som man inte kan påverka. Men tyvärr måste jag säga så när jag är ärlig så finns det en del som tar det som personlig kritik och blir sårade och det gör att det är jag som blir boven som är elak. Och för att slippa det så skiter jag i att prata.

 

Tänkt om det istället för att tas emot som negativ kritik kunde tas emot som något positivt. Att se det som ett utmärkt sätt att förändra sig till det bättre. Att bli en bättre människa. Att våga säga tills sig själv: oj är jag så klantig och har jag ett sånt negativt sätt. Det är i alla fall så jag försöker göra med det negativa som kommer till mig. För ingen av oss är perfekta och alla kan vi bli bättre människor inom alla områden av livet. För så länge jag inte är medveten om hur jag är och agerar så kan jag heller inte förändra mig. Så jag välkomnar all konstruktiv kritik som kommer till mig. Jag önskar att fler kunde göra samma sak. Ta lärdom och förändra sig. Men det kan vara svårt om man inte vill acceptera att man inte är perfekt.

Tredje natten som jag somnar av och sover en timme, vaknar och sen är det kört. Tankarna mal i huvudet och går runt, runt som en karusell. Vilket gör att det är svårt att slappna av och somna om. Människor i min närhet verkar ha svårt att förstå. Vilket jag kan förstå men ändå inte, då jag tycker att jag pratar ganska öppet om mitt mående. Saker sägs och görs som gör mig arg. Förut skulle det ha gjort mig ledsen men nu gör det mig faktiskt arg. Arg för att tanken visserligen är god men det som sägs och görs utgår från deras perspektiv och inte i hänsyn till mig eller från mitt perspektiv.

 

Jag tänker skriva direkt från hjärtat utan censur.  Och min intention är INTE att jag på något sätt vill framhålla att det är mer synd om mig eller att jag mår mer dåligt än någon annan. För så är det inte. Jag beskriver bara mitt liv ur mitt perspektiv. Vill förklara mina tankar och känslor. Men det som gör mig ledsen och arg är att det känns som att jag jämförs med andra som har ungefär samma problematik som jag. Bara för att man har snarlik värkproblematik så går det inte att jämföra. För smärta är en känsla och en känsla är personlig och uppfattas olika av varje person.

 

Jag har min fibromyalgi som är en sjukdom som i första hand ger muskelsmärta. Har kopierat texten nedan från en sida som beskriver själva symtomen. (för att bespara mig en massa skrivande)

 

Huvudsymptomen vid fibromyalgi är en ständig muskelsmärta i vila - kronisk smärta - samt en onormal trötthet. Intensiv och långvarig smärta är en stressfaktor och stressrelaterade symptom som t.ex. huvudvärk och magbesvär är därför vanliga hos patienter med fibromyalgi. Smärtan påverkar även sömnen och dålig sömn leder till ännu mer smärta och ännu mer stress, vilket i sin tur ger ytterligare försämrad sömn. Slutresultatet blir en onormal trötthet. Muskelsmärtan påverkar motoriken och gör det svårt att röra kroppen obehindrat. Ofta klarar man inte av att uträtta vissa saker längre, som t.ex. att springa, gå i trapport eller lyfta tunga saker. Många med fibromyalgi lider även av stela muskler (framför allt på morgonen) och domningar och stickningar förekommer hos mer än hälften av patienterna, utan att de har någon nervskada. FMS-symtomen syns inte utanpå. Muskulaturen ser normal ut, lederna är inte deformerade och de flesta FMS-patienter rör sig obehindrat. Vid FMS brukar värken/smärtan beskrivas som molande, brännande men ofta också som stickande, skärande, huggande. Ibland hör man beskrivningar: som ”influensavärk” eller som ”någon drar en taggtråd under huden”, eller ”som besvärliga bett av ettermyror”.

Vid FMS flyttar värken ofta runt i kroppen. Den känns vanligen i hela eller större delen av kroppen, hos en del kan vara mest uttalad i den ena kroppshalvan. Värken pågår ständigt; få FMS-patienter har någon helt värkfri dag eller ens timme. Värken varierar i styrka; ofta på ett svårförutsägbart sätt. En oväntad händelse eller en psykisk påfrestning kan medföra ökad värk. Men också infektioner, liksom fysiska påfrestningar, särskilt upprepade, repetitiva rörelser, t ex skala potatis eller plocka ur en diskmaskin ökar ofta värken. Att använda händer och armar ovan axelhöjd, t ex för tandborstning eller kamning, ger mer värk. På arbetet är det särskilt vid ensidiga arbetsställningar eller repetitiva arbetsmoment t ex i snabbkassan, framför datorn eller vid ett löpande band, som värken ökar. Patienterna ger olika beskrivningar av var värken sitter. En del upplever att den sitter ytligt; de är då extremt känsliga för även en lätt beröring; de kan ha svårt att ha kläder på överkroppen och stå ut med trycket från resårband. Andra uppfattar att värken sitter i muskler eller i muskelfästen medan andra menar att smärtan går på djupet, kring eller inuti ben och brosk. En onormal stelhetskänsla, särskilt på morgnarna, är ett mycket vanligt symtom. För en del tar det timmar att komma ur sängen. Sedan brukar stelheten långsamt släppa.

Sen har jag artros i käken

Artrosen ger smärta i käken, stelhet i käkmusklerna och det kan bli svårt gapa. Det är vanligt att det hörs ett knastrande eller skrapande ljud från käkleden när den används.

Vilket ger mig ibland smärta bara i käken men också i hela ansiktet. Ni kan nog räkna ut själva hur det är att inte kunna gapa ordentlig när man äter, smärtan av att tugga etc…

 

Så har jag en massa allergier av olika slag som gör att mitt liv kan bli ganska komplicerat då en del av allergenerna ligger i olika mediciner, mat, färgämnen, konserveringsmedel, dofter etc…

 

Och så har jag nu då på senare tid fått dessa ledbesvär som INTE har med min fibro att göra. jag har levt i 20 år med fibro och kan den sjukdomen ganska bra. Och det känns för mig osannolikt att det efter så lång tid skulle dyka upp nya symtom. Och det är här det hela börjar bli irriterande, frustrerande, och en massa andra känslor som dyker upp. Och dom här ledsmärtorna visar sig och fungerar tvärtemot vad mina fibrobesvär visar sig. Ja så ni kan ju tänka er att mig liv inte är särskilt lätt att hantera ibland.

De största lederna är de som är drabbade. Höfter, knän, fotleder, handleder men även fingrar och tår. I stort sett hela ryggpelaren värker. Jag får kramper i musklerna om jag ligger för länge. Jag får sån värk i fotleder och höfter om jag går för mycket eller om jag sitter för länge så att jag ibland önskar att jag hade en rollator. Och jag menar det verkligen. Jag har verkligen sådana dagar då jag knappt tar mig fram. Ni som följer min blogg läste säkert om natten då jag trodde att jag skulle dö av smärta som kom från ryggenpelaren.

 

Man brukar bedöma sin smärta på en skala mellan 0 -10. En vanlig dag för mig utan smärtlindring så ligger jag på ca 7-8. Djävulsnatten låg siffran på 12 . Med smärtstillande medicin (citodon, som ska vara SÅ effektiv) hamnar jag på ca 5. Den är så effektiv så den tar bara bort udden av den värsta smärtan. Ibland har jag dagar då siffran är mindre stundvis under dagen. Det är då jag passar på att göra saker. Som i slutändan gör att jag blir liggandes och kan knappt gå framemot kvällen. Och det kan räcka med att jag tar mig en förmiddag för lite shopping i Avesta. Eller att jag påtar i trädgården. Går en längre promenad med Stina. Det behövs inte mycket för att siffran stiger rejält.

Så ja, med fibron och mina nya ledbesvär gör att jag ibland är grinig och kinkig. Att leva med så mycket smärta gör att gränsen för vad man orkar med från omgivningens ”välvilja” inte är särskilt hög. Nu har jag fått en starkare värktablett som jag ska prova i morgon (Tradolan). Vill vänta med att göra det när Imme är hemma ifall jag skulle reagera negativt på den. Och då brukar jag oftast reagera med andnöd. Så jag vill inte vara själv hemma då.

 

Så varför skriver jag allt det här. Jo för att i min omgivning har jag människor som har värkproblematik själv och som ändå inte verkar förstå mig, Utan jämför mig med sin egen värk. Jag negligerar inte andras värk. MEN MAN KAN INTE JÄMFÖRA att mitt är bättre eller sämre än andras. . Mitt är mitt och ditt är ditt. Den personen är ledsen själv över att inte få hjälp av sjukvården, utan att läkarna skyller dennes bekymmer på fibron fast det inte har med varandra att göra. Denne person kastar samma sak i ansiktet på mig som dennes läkare gör på vederbörande. ” jag får nog acceptera att det är fiborn som spökar” Och när jag säger ifrån och blir ledsen och arg över hur jag blir bemött så ”känner” jag hur personen blir så ledsen över att jag ”skäller” på denne. Plötsligt är det mitt fel…. Skriver ju ofta på bloggen när jag som i natt sitter upp för att jag inte kan sova. Och vad händer. Någon hade läst om att jag äntligen ska få komma till reumatologen och var så glad för min skull. Och det tackar jag för. Men jag hade skrivit att jag inte sovit nåt på natten. Så tidigt på morgonen (åtminsåne tidigt om man inte har sovit något) så får jag ett mess på mobilen som väcker mig. Hade nyss somnat. Personen ”visste inte” att jag hade mobilen bredvid mig i sängen. ( tog det för givet) Det hade jag inte heller. Den låg nere. Men jag vet inte om min mobil är annorlunda än andras. Men den ger ifrån sig en signal när det kommer ett SMS. Precis som när någon ringer. Skillnaden är att det är en signal och inte flera på raken. MEN MAN HÖR DEN.  Och lever man med mycket smärta så sover man inte särskilt djupt. Man vaknar av minsta lilla.

 

Två händelser som i och för sig inte är särskilt stort att hänga upp sig på kan man tycka. Men det är så här jag blir bemöt HELA TIDEN.  Och då speciellt av sjukvården. Och orkar inte med det mer. Så jag skiter fullständigt i om jag nu börjar ryta ifrån. Sen om mottagaren inte förstår så kan jag inte hjälpa det. För mig handlar det om rent jäkla bondförnuft om hur man bemöter människor vare sig dom är friska eller sjuka. När jag möter en annan människa som pratar om sitt eget mående så kan jag INTE UTGÅ FRÅN MIG SJÄLV. Jag måste lära mig att bli neutral och bemöta den andres behov på dennes nivå. För mig kan det vara en skitsak det h*n säger men som kan vara världens katastrof för just den personen. Att då ge en klapp på axeln och säga att det ordnar sig alltid kan vara lika hårt som att få ett slag på käften. Och det har jag fått många. Men vägrar nu att ta emot fler. Så det spelar ingen roll vad du än har för relation till mig, känner jag att du inte bemöter mig där jag är utan slår mig på käften för att du tror att dina råd eller vad det nu är för hurtfriska kommentarer du säger så kommer jag inte vara tyst. Jag slår tillbaka. För lever man med ständig smärta och ALDRIG får vila från den så är toleransnivån inte så hög. Förut har jag tagit emot och svalt men kommer inte att göra det längre. Så skulle jag ryta till över något du säger till mig så är det inte för att jag är arg på dig. Jag talar bara om att det du säger accepterar jag inte för det är inte min sanning. Den kanske är din. Men den har inget med mig att göra.

Och är det nu någon som tar illa vid sig och tycker att jag är orättvis och egoistiskt som reagerar som jag gör då må det var hänt. Jag måste göra det jag måste för att ”överleva” mitt liv på mitt sätt. Jag har levt mitt liv tillräckligt länge nu på andras villkor. Så att få träffa denna underbara läkare som jag träffade i måndags gav mig hopp. Det gav mig också styrka att vid mitt nästa läkarbesök jag har med min husläkare som klappade mig på axeln kommer inte att sluta på hans villkor. Det kommer att sluta på mina villkor. För det är min kropp och det är jag som lever i den.   

 Känns inte som att jag sovit något men vaknade av att Imme stoppade i öronpropparna. Så jag har nog flutit in och ut i sömnen, fram och tillbaka och sovit lite högljutt emellanåt i alla fall. Svårt att veta hur jag ska ligga på för vis. Bägge axlarna gör mig illa. Ännu har jag inte tagit av den nya medicinen. Eftersom jag är så känslig mot så många mediciner så väntar jag till på torsdag när Imme är hemma och då tar jag en tablett på morgonen. Har ingen större lust att kanske behöva åka in mitt i natten en vardag när jag kan välja att ev. behöva åka in en ledig dag under dagtid. Har jag klarat mig så länge på det jag har så går det några dagar till.

 I morgon (idag för er som läser) ska Petra och jag åka till Avesta och inhandla present till Elin som fyller 4 år på lördag. Och det enda hon önskar sig är Barbie saker av alla de slag. Men har fått lite insider tips av hennes mamma. Så det finns lite att välja på. :) Hoppas bara att natten inte blir för mycket vaken. Men det spelar ingen roll hur jag mår så SKA vi iväg. För sen är det röd dag på torsdag och fredag har Petra lovat att hjälpa Ewa att fixa tårta och annat som ska vara på kalaset då hon själv ligger förkyld med borttappad röst.

 

Gårdagen var endast vila som gällde. Och arg som ett bi har jag med varit. :mad: Trots det positiva som hände med mitt besök på akuten. Men blir så trött på människors välvilja som delas ut utan att tänka sig för hur den ges. Men samtidigt så förstår jag varför det blir som det blir. So no hard feelings. Det har gått över. Att jag blir arg i stället för ledsen ser jag bara som något positivt. Det betyder att jag egentligen mår ganska bra mentalt. Inbillar jag mig i alla fall.

 

Ska nu försöka fördriva tiden med att surfa runt lite på nätet och se vad jag kan roa mig med tills mina vita gör nån nytta. Annars så kan jag lägga patients på datorn om inte annat.

  

Sitter här mitt i natten. Vaknade och har nu svårt att somna om. Det har varit en jobbig dag på många sätt men ändå en bra dag. Söndagens aktiviteter straffade sig i går men det var väntat. Egentligen hade jag väl ingen ”värstingdag” men den var heller inte ok. Mentalt så var det helt jäkla åt pipsvängen. Och som vanligt så ringer Fru G när jag behöver henne. Hon måste ha nån inbyggd radar när det gäller mig. ;)  Hur som, hon peppade mig att ringa 1177 för att få åtminstone lite rådgivning om hur jag ska bära mig åt när jag nu sitter i den sits som jag sitter i. För jag kände att jag bara orkar inte mer. Orkar inte ha det så här mer. Även om jag skulle ha någon åkomma som inte går att göra nåt åt så är ovisheten värre att leva med än själva smärtan.

Och får pratar med en jättegullig sköterska som lyssnar och är ärlig om, att om jag åker ner till akuten så kan dom bara göra det akuta. Nämligen ta hand om smärtan som har just då. Och det är jag så väl medveten om. Efter mycket funderande så åker jag ner ändå. Vet egentligen inte varför. Med den erfarenhet jag har av sjukvården så kändes det ganska onödigt. Och jag räknade inte med att få någon hjälp överhuvudtaget.

Men måste säga att vi har fått en jättefin akutmottagning i Västerås nu. :) Stort och luftigt och med det nya systemet att först bli bedömd av en läkare innan man skickas vidare till ”rätt” akut avdelning verkar skitbra. För det finns en läkare där hela tiden som inte gör annat än gör en första bedömning. Så fast det var mycket folk så var väntetiden helt ok.

Och den läkaren som jag fick träffa var helt underbar. Hon förstod mig verkligen. Så hon skickade en remiss till reumatologen. ÄNTLIGEN. Hon ringde till och med speciellt till reumatologen för att höra vad dom ansåg och att för att kunna ge mig en garanti på att min remiss skulle bli mottagen och behandlad. Det blev ingen klapp på axeln med: men du som har fibro får nog inse att…

Jag blev sedd, jag blev hörd och jag blev förstådd över min situation. Fick även en starkare värktablett som jag ska prova. Tvekade som 17 men Ewa som var så snäll och följde med mig peppade mig att åtminstone prova. Kommer säkert bli lite vimsig och duven i skallen som läkaren sa att man kan bli. Men det är jag redan så tror inte det blir nån skillnad. ;)

Men nu har de släppt mycket spänning och stress. Tårarna rinner men nu är det mer av lättnad än av frustration.  Vågar fortfarande inte förvänta mig något men en specialist har mer kunskap än en allmänläkare. Så jag ska försöka vara neutral i mina tankar och känslor och fokusera på att nu kommer jag att få hjälp. Hoppas bara att väntetiden inte är allt för lång. Men har jag nu gått så länge så står jag nog ut ett tag till nu när jag vet att jag ska få komma dit där det finns tillräckligt med kunskap.

Det är svårt att vänta på ingenting. Men lättare att vänta när man vet vad som finns där borta när väntan är över.

 

... klippt för första gången i år. Soldäcket blev oljat och en ytterlampa blev tillputsas med lite ny färg. Vi var ute hela dagen och grejade med lite här och lite där. Ingen som kommer att se nån wow förändring. Men sånt där smått som man själv går och småretar sig på. Några buskar fick lite mindre grenar också.

 

Så idag ska jag vila. Endast tvättmaskinen arbetar och det gör den så bra utan att jag lägger mig i. Tur det inte var som när mormor var ung. Då var det till att stå vid sjöng och tvätta vare sig det var sommar eller vinter. Men idag blir det nog mest ryggläge och så min vän värmedynan. Tur jag har Stina så jag kommer ut och rör lite på mig i alla fall. Fast det känns inte så himla skönt ute just nu. Blåser gör det och är allmänt molnigt. Men bara vi slipper regn så är jag glad ändå.

 

Men det känns skönt att kunna var ute mer. Skönt när solen värmer och jag ser fram emot en varm härlig sommar. Snart dags att sätta upp poolen och fixa med allt som hör därtill så att det hinner bli lite varmt i vattnet. Brukar ta så där 2-3 veckor innan det blir badvarmt, beroende på vädret ute. Halva maj har redan gått och om 6 veckor har gubben semester.

 

I denna ljuva sommartid
 gå ut, min själ, och gläd dig vid
 den store Gudens gåvor.
 Se, hur i prydning jorden står,
 Se, hur för dig och mig hon får
 Så underbara håvor.

Sitter uppe och det är midnatt. Kan inte sova av värken som sitter som en kniv i ryggen. Skull ha varit på kalas idag då mina systerdöttrar slagit ihop sina födelsedagar och firar samma dag idag. Men orken fanns inte. Lyckades somna av i soffan runt 5 tiden. Skitbra tid att sova på. När klockan var 21 var jag fortfarande som en zombie och gick och la mig. Svårt att somna ändå men så har grannen 18 års fest och det är ett jäkla liv. Visserligen var han så snäll så han delade ut lappar i mitten av veckan och ”varnade” grannarna och bad om överseende. Men man orkar inte med hur mycket jäkla skrik och musik som helst. Kom då på mitt lilla knep som jag kom på förra sommaren. Bakom vårt hus har vi en lekpark där det brukar samlas ungdomar sent om nätterna. Och det går inte att prata i normal ton utan det ska skrikas och gapskrattas så ALLA hör hur roligt dom har. Och vi har sovrummet åt det hållet. Sommar = öppen balkongdörr. Så jag tänkte dela med mig av mitt enkla knep för att få lite lugn och ro när jag ändå sitter här. Och det kan inte vara slumpen som gör att det blir tyst eftersom det har funka VARJE gång.

 

I somras så drog jag helt enkelt ner det universella vita ljuset över dom som satt där. Och vips så tog det inte lång tid innan dom gick därifrån. Kanske 10 min, en kvart. Hur som, så är det bara att föreställa sig att ni ser ett vitt sken/ljus som kommer uppifrån och sprider sig över det ni vill ge energin till det är både healing och påfyllning av energi till dom som tar emot den.

 

Och det jag ska beskriva nu som jag gjorde med grannens hus kan ni använda er på er själva, på hus eller djur eller vad det nu än är ni vill rena och fylla på.

 

Jag föreställer mig att det kommer en stor tjock ”dammsugarslang” ner från universum och med den så ”dammsuger” jag bort alla negativa och skadliga energier samt alla osaliga andar. När jag suger så tänker jag : jag renar nu huset/mig själv/min hund (eller vad det nu är nu vill rena) från alla negativa och skadliga energier samt alla osaliga andra. Och jag ber ATT ALLT SKER FÖR ALLA INBLANDADES HÖGSTA BÄSTA. Då överlåter man till universum att styra vad som ska ske och egot behöver inte lägga sig i. Sen är det bara att fara med dammsugaren i alla skrymslen och vrår i huset tills man känner att det är klart. Då försluter jag ”munstycket” och såter slangen fara upp igen. Sen drar jag ner det vita ljuset och fyller hela huset med det. In i alla rum och små ställen. Det gör inget om ni inte vet hur planlösningen ser ut. På nåt sätt så ”vet” man det när man håller på. När jag känner att huset är fullt låter jag det expandera och fortsätta utanför huset ut till tomtgränsen. När klockan var strax efter 10 så var det tyst hos grannen. Jippi säger jag bara. Gör du det här på dig själv så brukar jag först sätta slangmunstycket på hjässan och först rena mitt inre. Sen drar jag upp den lite och fortätter att rena min aura. När det är färdigt så drar jag ner ljuset och fyller hela mitt inre och sen får ljuset fortsätta utanför min kropp. Och hur länge man ska rena och fylla på det känner man. Kanske inte i början men med lite träning så går det fort att göra och man vet när man är klar. Ingen kunde cykla första gången vi satte oss på cykeln. Så det är träning här som gäller som med allt annat i livet.

 

Det här brukar jag göra lite då och då med mitt eget hus och för att vara på den säkra sidan så sätter jag ett högt ”staket” av spegelglas runt tomtgränsen med speglarna utåt. Det gör att allt som passerar får tillbaka det som dom sänder ut. Så dom som är negativa får tillbaka sin egna griniga energi och passerar fort. För den vill dom inte ha. Och spegeln gör att de med ljusa fina energier dras till mig för dom vill ha mer av den energin. Metoden med spegeln är också effektiv att gör på sig själv för att skydda sig mot andra. Då drar man ner en cylinder gjord av speglar med spegeln utåt, över sig så att man får ett skydd mot negativitet och får positiva energier riktade mot sig. Och det funkar varje gång. Det finns det många som kan intyga. Så det är helt klart att prova.  

 

Ja ett enkelt tips på hur man kan rena, hela, skydda sig och fylla på sig själv med energi. Hoppas någon får nytta av det.

...med efterdyningar av gårdagen. Var ju helt ensam då Stina var hos Ewa hela dagen. Det var jätteskönt att bara tänka på mig själv. Men blev faktiskt lite rastlös. Ingen tid att passa, ingen som ville ha mat, ingens om behövde ut å pinka. MEN jag behövde verkligen en ensam dag. Och Stina behöver träna på att vara tillsammans med andra. Och det hade gått över förväntan bra.

 

Och helt plötsligt så är jag så förvirrad igen när det gäller kroppen. Tror att jag är inne på rätt spår och så händer det saker som gör att inget stämmer. Men det stämmer med annat. Hittade en hel del information i går som skakade om hela mig. När ska det ta slut. När ska jag få svar.

 

Hur som så har jag sovit hela natten. Men för säkerhetskull så ställde jag kryckorna bredvid sängen i fall att. Men dom står kvar där orörda. Det tackar jag för. Imme vill att vi ska flytta ner sovrummet igen. Men det vägrar jag. Vill inte. Jag vet att det är av omtänksamhet för min skull. Men den dagen, då har jag låtit smärtan besegra mig och det får nog dröja ett tag till innan jag är där. Jag kan vara envis, så envis så jag straffar mig själv. Men än är det jag som styr den här skutan och tänker göra det ett tag till.

 

 

På riktigt, om man nu kan dö av smärta. Vaknade efter att ha sovit ungefär en timme och behövde upp på toa. Försöker resa mig men det går knappt. Stönar av smärta så gubben vaknar. Det gör så ont i kotpelaren mellan skulderbladen så varje andetag känns som rena tortyren. Kom i väg på toa och lyckades lägga mig ner igen. Kommer då på att värmedynan vill jag ha under mig. Ber gubbe lite snällt att försöka trixa in den under ryggen medans jag försöker att vända mig på sida. Ligger ett tag och känner att det inte funkar.

Måste upp och ta medicin, trots att jag inte ”får” ta mer av dagens dos. Men det skiter jag i. Det var det alternativet eller ringa en ambulans. ”kryper” gåendes ner för trappan och Imme efter. Kippar efter luft som ger nån form av gutturalt läte som ett eko efter mig. Kommer på att jag har Dannes kryckor här som han fick köpa när han trampade in en spik i foten. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva använda den. Gubben erbjöds sig att gå ner och hämta medicinen åt mig. Men vid det här laget så rann tårarna av smärta och av ilska över att det nu är ännu en grej som blitt sämre. Så jag SKA ut å röka bara för att trösta mig själv.

 

Ja, jag vet att jag är jättefånig och dum i skallen. Men ni som röker fattar säkert…

 

 

Lyckades somna av efter att medicinen gjort verkan. Vaknade tidigt i morse och kände att det släppt skapligt bra. Men inte helt. Fan, fan, fan vad trött jag blir….

 

Som tur är så kommer Ewa hit snart och ska ”låna” Stina hela dagen. Så jag kommer att vara helt själv. Hade väl tänkt passa på att greja lite nu när jag inte har någon hund att ta hänsyn till. Men nu kan jag passa på att bara vila utan att få dåligt samvete över att hon inte blir stimulerad på hundars vis. Så inget ont som inte har nåt gott med sig.

 

Får se hur dagen utvecklar sig. Har ännu inte stoppat i mig dagens första dos. Drar ut på det så länge jag kan eftersom jag inte vet hur det blir. Känner att jag stelnar till nu när jag sitter här vid datorn. Säger bara JÄVLA SKITKROPP JAG LYCKASE SKAFFA MIG

 

vid halv 5 snåret tisdag morgon. Har varit vaken några timmar nu. En huvudvärk från hell sitter i och vill inte släppa. Känner mig groggy nu av all medicin som jag stoppar i mig. Överdoserar lite men jag orkar inte mer nu. tårarna rinner av trötthet, värk och att det är som det är. Det händer en del som gör att det känns ännu sämre rent mentalt. Men orkar inte ens ta tag i det. Känns ganska meningslöst då det inte ger gehör. Men jag förstår varför. Så jag lägger ner det med. Knatar på i egen takt. Ensam är stark. Kanske är det så. Just nu känns det så. Sårad ja, det är jag. Ledsen med. Tur jag har min älskade Fru G att bolla med. Den enda som förstår och kommer som vanligt med sin klokhet som gör att jag orkar. Känner mig tagen för givet i många situationer… känner att jag inte har någon egen integritet som det tas hänsyn till. Och den känslan kommer även från mig själv. Jag tar mig själv för given i vissa situationer och håller inte på min integritet. Nu finns det alltid två sidor av saker som sker. Men jag kan bara uttala mig om min sida. Den andra sidan får andra stå för. Och det handlar inte bara om en person utan jag skriver rent generellt om hur mitt liv ser ut ibland. Så ingen behöver känna sig utpekad och ta åt sig.

 

Då det inte pratas så finns det saker som jag funderar på att åtgärda på andra sätt. Men tycker inte att det ska behövas. Får se hur jag gör. Och att det inte pratas är lika mycket mitt fel som andras så jag skyller inte i från mig. Jag är lika stor del i det som andra är.

 

Önskar mig semester från livet. Alla ser mig som stark. All kommer till mig och vill prata och ha råd. Ibland känns det som jag tas för givet i många situationer. Vill inte ha det så. Ibland är jag så trött på det så jag kan kräkas. Hade jag min älskade momma kvar i livet så hade jag nog flytt till henne under en månad. Men nu har jag ingenstans att fly till. Så jag får väl stanna hemma. Men gud vad jag önskar att jag kunde försvinna bort och vara otillgänglig för en tid. Undrar vad en resa till New York kostar. Måste nog köpa många trisslotter innan jag kommer dit. Om jag nu nånsin kommer dit.

Fan vad jag har mycket att lära fortfarande. Det tar aldrig slut. Det är som en evighetsmaksin som går runt i ett evigt kretslopp. Det enda som förändras är frågan som ska besvaras och åtgärdas.

eller inte. Beror på hur man ser det. :S Började med att tvätta sovrumsfönstret. Kom på att jag skulle byta i sängen så jag rev ur allt och damsög hela sängen. För vi har svarta madrasskydd och det vet ju alla hur bra svart och damm passar ihop.… det behövs nog dammas också… och när jag ändå höll på kunde jag lika gärna damma hela övervåningen… då måste ju toan också städas. Och när jag ändå hade gjort allt det så kunde jag lika gärna torka av golven.

 

Ja så det slutade med att hela övervåningen blev ordentligt städat.:D Framåt kvällen var jag skapligt arg och irriterad på mig själv. :mad: Då kom betalningen för mitt fina arbete och det var inte i form av små papperslappar… Natten tillbringades ett bra tag i soffan vaken och inte fanns det nån mer medicin att ta. Allt var redan förbrukat. Trodde jag skulle få sova nu på morgonen men icke. Det var bara att kliva upp och försöka skaka liv i lemmarna så att smörjningen kom igång.

 

Men nu är det en ny dag och jag ska inte göra så mycket. Jag har lovat att följa med Petra till Avesta så hon kan få köpa sig lite nya kläder inför sommaren. Så kvällen slutar nog som igår. Det blir mycket gå och stå. Men jag får väl vara vagnkörare så jag har nåt att hålla mig i.

Vet inte vad som ska hända idag. Känner att alla fönster skriker på mig. Men drar mig för att göra det. Jag har i alla fall tagit det ”värsta” fönstret. Så resten borde bli en baggis. I går så var gubben så duktig så han slipade av soldäcket. Men det har bågnat så mycket så det var värsta bergodalbanan. Till slut kom han på att han hade en sån där handhyvel och då gick det undan. Så nu ska det inhandlas olja så blir det klart. Planerar att bygga nytt staket då det vi har håller på att ruttna sönder. Sen är det dags att måla om huset med och byta vindskivor. Det sistnämnda finns det material till hemma. Staketet är under planering om utformning och åtgång av material. Huset blir nog inte målat i år. Om vi inte får in nån turbofart och får fnatt och kör igång av bara farten.  Som tur är så är det inte så mycket som ska målas eftersom halva huset är av sten. Och det är bara övervåningen som är av trä + altanen. Och vi är inne på att byta färg på huset. Själva nederdelen är nån konstig stenblock som är i hopsatta i ljusgrått. Och resten är rött med vita detaljer. Om jag får som jag vill så kommer huset att målas i en mörk blyerts grå färg med fortsatt vita detaljer. Och gubben har inte protesterat än mot mitt färgval.

 

Med boken går det framåt. Den är nu korrekturläst av en person och alla dom felen är rättade. Nu ska den läsas av person nr 2. Som jag vet är duktig på svenska språket eftersom hon är utbildad inom det. Ska bli spännande att höra vad hon tycker. Hon blir den första ”utomstående” som läser den. Sen är det bara att vänta och se vad det blir av det hela. Men måste säga att allt har gått fort. Det är inte ens ett år sedan jag började skriva och har redan kommit så långt.

 

Har ju redan börjat på bok 2 men kom bara en bit så stannade det upp. Men å andra sidan har det varit fullt upp med annat. Och energin har inte räckt till. Med den kommer nog igång igen om/när det är meningen.

 

Nä nu lite mer kaffe så jag vaknar till. Känner mig lite mosig och slö idag. Kan hända det blir solstolen som gäller. Måste ju jobba lite på brännan. Och det kan vara jobbigt nog. ;)

Igår var vi till Anette och träffade alla hundar. Men framförallt Tira. Åh vad kul det var att se henne igen. Och hon blev lika glad att se oss. Det blev många pussar från henne. Och det märks att hon är en stolt och duktig mamma. Vi räknade ut att sammanlagt var det 14 hundar samtidigt i Anettes kök. Phu, tur man inte har så många. Och nu börjar dom små att få tänder. Så i går slapp vi alla fall bli tuggade på av dessa valptänder. För dom är så himla vassa.

 

Här håller Elin i sin Kira

 

 

 

 

Jag med Albin i knät och Ronja och Ida som också vill ha uppmärksamhet.

Ida är Stinas mamma och Ronja är Stinas syster men dom är inte från samma kull

 

 

 

Här ligger den andra gråa hunden som föddes. Det blev två gråa, vilket är ovanligt.

Annars så föds silverhundar svarta och blir gråa vartefter dom växer.

 

Tiden går alltid så fort när man är hos Anette. Och Elin var så duktig med att lyfta i och ur valparna ur valphagen. Så det kommer att bli en duktig liten "lillmatte" av henne. Hon var så försiktig och gosade och klappade som om det var den mest naturliga sak i världen. :D


Så gårdagen försvann i ett huj. Då vi först var och firade Petra på hennes födelsedag och sen tillbringade eftermiddagen hos alla hundar.

Och vår egen lilla Stina var helt slut när kvällen kom. Men en härlig lördag var det. Elin ligger just nu och sover och Imme med för den delen. Det är bara jag och Stina som är vaken. Så nu ska kaffet på och förberedas för frukost i det Lindströmska huset.

Himla fort går tiden. Idag blir det inge simma för min del. Allt småpysslande gör sig nu påmind både här och där. Mest i huvudet så nu ska jag ta det lugnt och kurera mig så gott det går. För morgondagen ger ingen rast alls. Först ska vi fira Petra som fyller år och sen ska vi äntligen åka och hälsa på Tira och alla hennes bebisar. Och Elin kommer på förmiddagen för att sen stanna tills söndag. Så ett helt dygn med Elingos blir det. Hon är så skön nu med alla sina roliga kommentarer som pluppar ur hennes mun.

 

Häromdagen när hon fick hjälpa till att vagga Almas vagn så tittade hon på Alma och förundrades över hur liten hon är och att hon ALLTID ska sova. Elin konstaterar att hon är en tjej. Det har varit mycket ”du är tjej och han är pojke” snack nu under en längre tid. Så tittar hon på mig och undrar: ”- när jag var liten som Alma, var jag kille eller tjej då?”  Det är inte lätt att hålla reda på ”snipor” och ”snoppar” som han kallar det när hon könsbestämmer något.

 

Ungar är för härliga. Tänk om vi vuxna kunde vara lite mer avslappnade och tänka mer som barn. Vilket roligt samhälle vi skulle leva i då. Vad många skratt det skulle bli. Vad spontana vi skulle vara. Ibland är det tråkigt att vara vuxen. Men för det mesta är det väl OK. Vi har ju inget val. Men det vore inte helt fel med lite mindre tänkande och mer av ”bara göra för att jag vill” även om det blir lite tokigt emellanåt.